version 1.0.1
Det Är Vanligare Än Man Anar Eller Vill Tillåta Sig Själv Att Misstänka, Men Att Ge Upp Är En Stor Grej I Den Mänskliga Naturen. Därför Behöver Man Uppmuntra och Även Lära Ut Att Uppmuntra Förebyggande Om Man Själv Låter Sig Uppmuntras. (det är inte frågan om en metod eller teknik: det är en lydnad till det nya budet Jesus ger: slå upp det)
Uppmuntra andra handlar inte bara om att ha en social medfödd gåva men kan också vara en gåva från ovan. Men alla kan anstränga sig för att vara mer uppmuntrande vare sig man har en förmåga som är medfödd eller/och given från ovan när man fått Helig Ande som gåva.
Gud fördelar sina olika gåvor för olika goda ändamål i hans rike och för hans försoningsplan.
Denna fördelning innebär inte att man delar upp folk i olika utövare av sina gåvor. Alla tar ansvar och vill höja ribban för sin kärleksfullhet grundad i Guds Ord och följandet av Jesus Kristus Guds Son.
Att konstatera i sammanhanget. Inga utav oss är experter ifråga om kärlek och behöver få hjälp att bli milda och ödmjuka i våra hjärtelag.
Så har man den eller inte gåvan att uppmuntra? Uppmuntra andra handlar inte om att själv få något tillbaka från/utav det.
Det är heller inte om ett slags humanistiskt självplågeri med inslag av religiositet man ägnar sig åt för att känna sig god och fin, få gott samvete om sig själv fastän man inte lever andligt på riktigt.
En ateist, inte bara en troende kan förstå detta.
Så när den troende klagar över att inte få uppmuntran så kan det vara så sant som det är sagt men det kan också handla om att man själv inte vill sätta den andre högre än sig själv förrän den andre gjort det för en själv.
Det ter sig då bli som en marknad med utbud och efterfrågan:
något själlöst och oandligt till på köpet.
Ge aldrig upp på att upphöja sin nästa (och inte minst sin trosfrände).
Ger man inte upp på andra så kan man stå ut med att andra ger upp på en istället för att rasa ihop och ge upp i största allmänhet.
Detta vet alla. Men hur håller man medvetenheten om det levande och växande inombords och sinsemellan?
Hint det har att göra med att verkligen vara upptagen med försoningsuppdraget (missionsbefallningen). <--- Det är i alla fall min övertygelse.
JesusKristus.org
Edouard Askmo
EdAskmo.com
Det Är Vanligare Än Man Anar Eller Vill Tillåta Sig Själv Att Misstänka, Men Att Ge Upp Är En Stor Grej I Den Mänskliga Naturen. Därför Behöver Man Uppmuntra och Även Lära Ut Att Uppmuntra Förebyggande Om Man Själv Låter Sig Uppmuntras.(1)
(1)
Uppmuntra andra handlar inte bara om att vara en gåva men är också en gåva från ovan.
Så har man den eller inte? Uppmuntra andra handlar inte om att själv få något tillbaka från/utav det.
Det är heller inte ett självplågeri man ägnar sig åt för att känna sig god och fin.
En ateist, inte bara en troende kan förstå detta.
Så när den troende klagar över att inte få uppmuntran så kan det vara så sant som det är sagt men det kan också handla om att man själv inte vill sätta den andre högre än sig själv förrän den andre gjort det för en själv.
Det ter sig då bli som en marknad med utbud och efterfrågan.
Det blir då ganska själlöst och oandligt till på köpet.
Ge aldrig upp på att upphöja sin nästa (och inte minst sin trosfrände).
Ger man inte upp på andra så kan man stå ut med att andra ger upp på en istället för att rasa ihop och ge upp i största allmänhet.
Detta vet alla. Men hur håller man medvetenheten om det levande och växande inombords och sinsemellan?
Hint det har att göra med att verkligen vara upptagen med försoningsuppdraget (missionsbefallningen). <--- Det är i alla fall min övertygelse.
