Att överge varandra är fel. Det är något som man inte ens gör med djur utan att vanligt folk förstår hur fel det är. Att överge varandra som människor är ett brott mot andras och den egna mänskligheten. Här vill man hävda att folk överger Gud genom att inte börja vandra med Honom eller sluta göra det. Den som överger en annan lämnar efter sig en öken utan oas. Det är värt att nämna att den grad av själviskhet som ligger bakom att överge varandra är mycket allvarlig och har andliga konsekvenser.
Eftersom de allra flesta människor inte börjar vandra med Gud och att en majoritet av de som börjat vandra med Gud överger Honom som har skapat dem så är det lättare för dem att förstå titeln i den tappningen jag valt här: Folk Överger Varandra och Gud.
Anledningen till varför jag skriver om detta känsliga ämne är att det är upp till var och en av oss att ta konsekvenserna av våra livsval och förstå vad det är vi sätter på spel: våra själar.
Det är bara att konstatera att det inte är för hårt att vandra med Gud. Men man väljer ofta att försumma Guds välvilja och plan för oss för att ägna oss åt annat som ger snabbare tillfredsställelse eller en slags känsla av "frihet". Men vad är en frihet som håller en fången bort från friheten som verkligen är frihet?
Det är vad man utan tvekan kan kalla ett målmissande som följs av en kaskad av andra målmissanden. Till slut har man gjort sig otillgänglig för Guds Nåd.
Det är en tragedi som utspelar sig framför våra ögon och i våra hjärtan. De allra flesta troende beter sig som om Gud var skyldig dem himmelriket. Det är verkligen inte så det ligger till. Gud är helig!
Han ger oss möjlighet att ta del av hans helighet fast vi alla gått miste om hans härlighet. Några få av oss tackar för erbjudandet och nappar på riktigt. Bland dessa få av oss är det en majoritet som ändå lyckas blåsa oss själva på konfekten.
Man samlas kring att man tror på Gud och det känns fint. Men är det en grupp anhängare som ändå inte följer Jesus som samlats?
Det är otroligt allvarligt att lura sig själv att tro att man är på väg till himmelriket fast man inte ens börjat eller fortsatt vara det.
Av det man läser i Bibeln, är det anhängare eller följare Jesus kallar?
Att ställa frågan är att besvara den. Men frågan behöver man ställa sig själv om och om igen. Inte för att plåga sig själv eller försöka framstå som andligare än vad man egentligen är.
Det verkar som att när man vänt Jesus ryggen så försöker man intala sig att man trots allt är på rätt spår.
Att inte förmedla vidare de goda nyheterna är en paradox många troende lever med tills det blivit normen. Många kommer aldrig igång och några som hade lovat att lyda missionsbefallningen låter som om de är med en elit av räddade själar. Det fungerar inte så. En gång frälst är inte alltid frälst! Det står ingenstans i Bibeln att en gång räddad är alltid räddad.
Vissa förvränger Guds Ord genom att citera stycken som är tagna ur sitt sammanhang och avser folk som är upptagna med den goda kampen och som inte lägger ner vapnen förrän de avlider eller att Jesus Kristus kommer tillbaka.
Enligt min erfarenhet så är det en tråkig benägenhet vi människor har att överge varandra liksom vi inte börjar vandra med Gud eller slutar göra det för att vi låtit oss lockas av världen på bekostnad av vår egen och andras själar. Den själviskheten är fruktansvärd men passerar som accepterbar i en värld full av hat och likgiltighet.
Vi lever under regimen av de val vi gör. Vi försätter oss själva i knipa och inte vilken liten knipa som helst. Det är frågan om vad som händer med våra själar. Vi dör i våra synder och står inför den andra döden.
Man behöver inte döma folk. "Vad synden ger är lätt att se." Vi behöver därför vara på vår vakt och främja allt som kan hjälpa några få in i Kristus och några få tillbaka till Jesus. Det är frågan om att inte vara avskild från Gud istället för att fortsätta leva i självbedrägeriet att säga att man är på rätt sida fast man aldrig varit det eller lämnat denna rätta sida.
Texten ovan är under bearbetning. Återkom för nya versioner.